Skrev i tidigare inlägg Våld mot lärare bl.a. om att lärare behöver stöd ute på skolorna. Idag skriver DN om att lärare är rädda för att förlora ansiktet. Lärare är inte räddare än andra, men de visar det inte utåt. De arbetar ofta ensamma, trots lärarlag.

- Trots att det ofta är de konkreta rädslorna om hot och våld som tas upp, så handlar lärarens vardag mest om abstrakta rädslor, som rädslor för att sätta betyg, lämna tillbaka rättade prov, hålla föräldramöten, delta i olika samarbeten. Egentligen är lärarna vi har mött mest rädda för att förlora ansiktet, säger Mikael Arevius. (ur DN-artikel)

Det behövs en öppen kollegial miljö om lärarna skall våga.
Jag känner till det här problemet och i början av min karriär som lärare var jag också rädd, (och kan fortfarande ibland känna mig lite rädd i vissa situationer), men pratade/pratar med kollegor om vad jag skulle göra om jag råkade/råkar ut för något speciellt, t.ex. vid kaffebordet eller enskilt. Kanske det blev så för att jag inte begrep att detta inte var något man skulle göra. För egen del har jag aldrig varit rädd för att berätta om mina tillkortakommandet. Det var något jag såg som naturligt. Men visst finns risken att man blir uppmärksammad och kanske en del anser att man är en dålig lärare som inte klarar sig. Kanske för att föreställningarna om lärare i samhället är att denna skall vara perfekt, ett föredöme och kunna allt. Det är bra att börja prata med någon man känner ett speciellt förtroende för.

För egen del har det känts som en befrielse att kunna säga - Jag vet inte! Och det bästa med det är att man lär sig en hel del, inte enbart om det man inte vet. Något råd till andra lärare har jag inte. Vet med vilken kraft det innebär att vara öppen mot sin omgivning och vilken tid det tar tills den dagen en lärare inte tar kollegors kritik som ett personligt misslyckande.

För lärarna som arbetar med sina egna abstrakta rädslor får kraft över till att hantera plötsliga hot som exempelvis elever som slåss eller mobbas eller lärare som fryser ut andra lärare. (ur DN-artikel)

Bra att detta tas upp så det blir en diskussion. Lärare i skolan skall inte behöva vara rädda för att tala om att de är det. Och uppenbarligen verkar det helt onödigt, eftersom de flesta är rädda. Varför gå omkring ensamma med det som är gemensamt för oss alla.

Läraryrket är ett av de svåraste yrken man kan ha och man behöver allt stöd man kan få. Men eftersom det inte är organiserat som jag föreslog i tidigare inlägg, så är det svårt för en enskild lärare att ta steget. Införande av mentorskap i skolorna skulle säkerligen förbättra avsevärt och skapa en öppnare kultur.