Alltomskolan skriver om det ökade våldet mot lärare med utgångspunkt från en artikel i DN som informerar om att var tredje lärare utsätts för våld och hot. Trehundra anmälningar har kommit in hittills under 2007 och det är en fördubbling mot föregående år.

Jag ser allvarligt på det här, men menar samtidigt att en teoretisk eller praktisk 5-poängskurs som är föreslagen genom en proposition inte löser problemen. Naturligtvis är det ett bra komplement i lärarnas utbildning.

Pedagogiken (och då menar jag inte didaktiken eller ämnesdidaktiken som behandlar undervisningsprocesser generellt och inom ett ämne) har en stor betydelse för förhindrandet av att konflikter uppstår. Och då behöver man inte kunskaper som behövs när en konflikt uppstår. Men konflikter uppstår ändå och graden av intensiteten varierar. De flesta lärarkandidater får övning i konflikthantering iochmed att de ingår i studentarbetslag som skall fungera på samma sätt som lärarlag ute på skolorna gör. De skall lära sig att planera, genomföra och utvärdera undervisning, samt lära sig komma överens. Studenterna är även ute på VFU (tidigare praktik) och i lärarlagen kommer de i kontakt med konflikter av olika slag. De får på så sätt en beredskap i vilka konflikter som uppstår och många gånger även om att lösa konflikter.

Genom en lång lärarutbildning får alltså studenterna många prov på vilka konflikter som kan uppstå och hur man kan lösa dem. MEN, många gånger på ett automatiskt sätt vilket inte alla gånger leder till en medvetenhet om att det är konflikter de löser tillsammans med andra. Vad som behövs är möjligheten för studenten att tala om de konflikter de varit med om, sätta ord på dem och söka förklaringar till dessa. Förklaringar som många gånger kan ges genom större kunskap om historia, det omgivande samhället, lärandeteorier, grupprocesser, en elevs utveckling, deras bakgrund och vilken plats en individ har i ett samhälle. Om man förstår varför andra reagerar som man gör, förhåller man sig troligtvis annorlunda än om denna förståelse inte finns.

Konflikthantering handlar om att kunna lösa en konflikt på plats när den väl har uppstått, som jag förstår det. Det jag talar om är konflikter som är ofarliga på så sätt att den pedagogiska kunskapen man har många gånger kan lösa den utan några större konsekvenser, men som ändå kan sätta sig hos en lärare. Och därför är dessa konflikter allvarliga om de inte löses eller om man känner sig maktlös.

De farliga konflikterna är när tydligt våld (slag) och hot (jag skall döda dig, eller du kommer få ångra dig) förekommer. Frågan är om lärarna överhuvudtaget skall lösa sådana konflikter. Skall de inte snarare få hjälp, om de själva har möjlighet eller få någon att ringa efter hjälp. Det är väl ingen medborgare som anses vara tvungen att lära sig konflikthantering för att de själva skall lösa problemet med våld och hot på gatan, t-banan, torget, affären mm. Medborgaren förväntas få hjälp av förbipasserande och främst polis.

Jag menar att man genom att endast tala om att lärare inte är utbildade i konflikthantering, samt att de borde få en sådan lägger ansvaret hos läraren för om de blir utsatta för våld eller hot. Dessutom finns risken att man skapar en falsk trygghet. För hur man reagerar när våldet eller hotet uppstår kan man oftast inte förutse. Då kan alla de kunskaper man fått från en 5-poängs kurs i konflikthantering vara totalt bortblåsta.

I förlängningen är inte lösningen på våld och hot, en kurs i konflikthantering på det sätt som eftersöks, utöver den pedagogiska kunskap lärare har med sig som många gånger förhindrar att konflikter uppstår och ökar i intensitet. Men under en period då inga andra lösningar är i sikte, är en kurs som komplement bra (om den inte förutsätts lösa allt genom olika på förhand listade strategier, dvs. övningar i hur man talar till andra eller löser en konflikt. Av karaktären Om man säger si eller så, förhåller sig på ett speciellt sätt löser sig allt.)

Lösningen ligger troligen i att fler vuxna vistas i skolan och större och fler resurser i form av skolpersonal som tidigare var naturliga inslag i skolmiljön, som t.ex. skolsköterska, kurator, psykolog m.fl. Även då uppstod konflikter som var mer eller mindre allvarliga. Men oftast kvävdes de i sin linda. Lösningen ligger även i en ökad teoretiskt och förstahandskunskap om hur andra fungerar och varför. MEN Lärare behöver stöd ute i praktiken genom vetskap om att andra finns till hands. Hjälp bör på kort tid kunna fås av personal på skolan som har till uppgift att hjälpa.

Lärare är inte och bör inte betraktas som poliser …. samtidigt som de saknar adekvat polisutbildning. En hel del som uppstår kan vara enkelt att lösa men talet om enkla lösningar på allvarliga problem som våld och hot mot individer skrämmer mig. Dessutom kan dessa enkla lösningar snarare konservera problematiken, samt skapa konflikter där de inte finns … om man tolkar situationen fel eller använder en strategi som är inlärd men som man inte blivit förtrogen med, samt om man lägger allt ansvar på en yrkesgrupp inom skolan. Om det handlar om att förhindra konflikter, så finns en sådan beredskap inbyggd i pedagogisk kunskap och i praktiskt lärararbete. Om konflikthantering egentligen handlar om att förhindra att konflikter blossar upp, bör en sådan kurs handla om att synliggöra och medvetandegöra den kunskap studenterna/lärarna redan har. Inte endast tillhandhålla ideala strategier som kanske bara fungerar i en eller två olika situationer, men inte i alla.

Det är i praktiken man lär sig hantera konflikter, men främst lär man sig att förhindra dem. Därför bör stödet på skolan ökas … för om detta inte finns löser inte ensamt en kurs eller någon lärarutbildning hur bra den än är själva problemet med att våld och hot uppstår. Egentligen skulle skräddasydda kurser i konflikthantering anordnas på varje skola - hur skall vi hantera konflikter på vår skola… Även skulle mentorer för nyexaminerade lärare, samt för lärare på speciellt utsatta skolor finnas som värdefullt stöd.