Läste precis igenom den artikel Erika skrivit om dyslexi. Hon beskriver sitt eget lidande och sin mammas kamp för att ge sin dotter det hon har rätt till. Förra veckan läste jag om en mammas kamp för sitt barn med diagnosen ADHD.

Det är helt sjukt vad föräldrar får kämpa för att barn ska få det som de har rätt till enligt lagen. Vilka otroliga hjältar! Den utsatte pojken i Malmö som nu fått rätt mot kommunen ( rekordskadestånd - 150 000 kronor) har också aktiva föräldrar bakom sig.

Men hur går det för barnen med föräldrar som inte har den kraften? För de barnen med föräldrar som orkar och kan blir inte livet en dans på rosor! Erika berättar om hur skolans åtgärder inte räckte till. “Cyberspunken” ( läsvärd blogg!!) kämpar med all sin kraft för att få rätt. Men de barn som har föräldrar som, av olika anledningar, inte har den kraften - vad händer med dem? Vem för deras kamp?

Kan inte sova, går upp, slår på datorn och inser snabbt att jag inte är ensam! Halva Sverige är vaket och det pågår febril aktivitet bakom neddragna rullgardiner och släckta lampor. Man umgås, flirtar, diskuterar och bråkar i en stum värld där det enda som hörs är det dova “knapprande” på tangentbord.

“Malin” skriver om sin ångest över sina tentor, “Rille” och “Krippe” diskuterar de senaste uppgraderingarna för nåt spel jag inte vet vad det är. Listan kan göras lång på aktiviteter. Än längre är nog listan på oss passiva åskådare som tysta som möss stilla följer det som pågår och trots vår passivitet känner oss delaktiga.

Vad gjorde alla sömnlösa förr? Hur många glas varm mjölk kan man få i sig under en livstid? Jag tänker på alla sömnlösa föräldrar. Det borde finnas en “jour-portal” för all ångest där man kunde få höra ord som ” du är en bra förälder” , ” du gör så gott du kan” , “ditt barn kommer att klara sig bra” och “hon hatar dig inte - det bara låter så “.

Om jag inte kan sova i natt ska jag skissa på den idéen!

Kattis

Det är intressant när sommaren kommer och hela Sverige förvandlas till en stor prao-plats. Inte en människa bakom diskar eller i telefonlurar har en aning om vad de håller på med! Men jag kanske bara är gnällig för att jag inte är på semester. På Bauhaus i Haninge hade de åtminstone vänligheten att bära skyltar där det står “Jag är ny på jobbet”. Men hur kan en hel stor butik bestå av personal med stora vita klisterlappar på sig som talar om för den frågande kunden att de är “nya på jobbet”. Vart tog den gamla inarbetade personalen vägen? Åker de alla på gemensam “team-building -semster” som en enda stor familj?

Det är kanske tur att skolan har sommarlov! Jag ser framför mig hur skolan annars skulle fyllas med leende, vänliga människor med stora vita klisterlappar på bröstet! Undrar hur många beslut en “jag är ny på jobbet” rektor skulle hinna fatta?